lovelyliin

Bra början på en något försenad uppdatering va? Detta är min nya blogg, präglad av självömkan och bitterhet. Från och med nu handlar allt om mig, mitt liv och mina relationer till andra människor. Vissa personer i synnerhet... Det blir känslosamt, skvallrigt och elakt. Som en dagbok. Enjoy!

Det är måndag, igen. Dessa måndagar... Suck. Jag hatar måndagar. Visserligen hatar jag de flesta dagar just nu. Så är det nere på bottnen, ha! Det är tur att det finns vissa ljusglimtar i livet som får en att vilja vakna på morgonen. Fast oftast vill jag inte vakna alls. Det är tragiskt. Jag är rätt tragisk just nu. Men jag börjar förstå... Den här grejen om att leva för att göra en annan människa glad... Till vilket pris? Att man tappar bort sig själv någonstans på vägen. Illa Liin. Det är bra illa...

Så här sitter jag. I min fina, flashiga lägenhet (tack A, min extramamma, för all hjälp) och filosoferar om livet. Vad jag har gjort fel, vad jag skulle gjort istället, vad jag inte gjorde alls. På något sätt kan jag inte komma på något konkret som jag faktiskt skulle vilja ändra på. Det bara är. Jag ångrar inget (möjligtvis den där lördagen på Debaser, halsduksmän är inte helt ok). Men ändå ångrar jag allt. Allt jag gjort fel. Att jag inte har lärt mig att spela livets spel, kärlekens spel. Jag menar, come on, när slutade jag vara kapabel till att ta hand om mig själv? När jag började lita på och öppna mig för en annan människa. Det var otroligt skönt att känna att jag verkligen hade hittat någon att dela mitt livs hemligheter med. Helt ovetandes om att jag praktiskt taget la mitt liv i denne persons händer. Och dessutom helt ovetandes om att det skulle förstöra allt. Allt det fina vi varit med om tillsammans. M, jag kan inte säga mer än förlåt. Jag är äldre, mer erfaren, jag borde vetat bättre än så. Och ändå helt oerfaren...

Jag har en hemsk känsla av att det här ändå bara är början. Ungefär som ett prov. Man blir testad för att se vad man klarar av. JAG klarar inte när det blir för många saker på en gång. Utbränd på jobbet, trassel med föräldrar, dumpad. Allt är kaos, jag är ett enda kaos. Sen fortsätter man le hela dagarna. Försäkrar om att man i alla fall mår helt ok. Nätterna däremot är värre. Värre än någonsin. Man lever för att låtsas vara glad. Försöker fortsätta som vanligt... Trots att man är hur trasig som helst innuti.

Det kommer ta ett bra tag för mig att ta mig ur det här. För även om jag vet att situationen inte går att förändra just nu, så hoppas jag. Jag tror definitivt att allt sker av en anledning. Men jag kan inte sluta hoppas helt... 

Jag har några att tacka för att jag ens orkar slå upp ögonen på morgonen och det är främst A. Mitt största stöd. Hela familjen Berg, tack för att jag alltid är välkommen. Slynan och Åsman, två vänner som är helt ovärdeliga. Förlåt att jag tröttar ut er med mitt filosofiska kärleksbabbel, men faktum är att jag skulle inte orka utan er. 

M, mitt liv skulle vara tomt utan dig. Tack för att du är min vän, även om vi inte är det vi var. Du lyckades med något ingen gjort förut. Du ska veta att jag försöker... 

Ja, gott folk. Sånt här rör sig i mitt huvud dagarna i ända. Hope you don't mind, för en stund i alla fall. Underbara, glada Liin har bara lite semester. Hon är snart tillbaka, hi!